1900-talets afroamerikanska skådespelare som erövrade Europa

År 1824, en ung, svart New Yorker heter Ira Aldridge sätta segel för England. Inom 10 år utförde han Shakespeare i Londons Covent Garden. Vid den tidpunkt som 20 hade gått, hade han utfört för royalty över hela Europa, gjorde publiken skratta och gråta och blivit en av de stora skådespelarna i hans ålder.

Samtidigt blomstrade slavhandeln i USA, fria afroamerikaner och deras efterkommare var fortfarande inte berättigade till medborgarskap, och omgående slavar skulle återlämnas till sina ägare, oavsett vilken stat de var gripna i.

Aldrids karriär som skådespelare var enastående, och inte bara för en svart skådespelare vid den tiden. Han reste längre, sågs av publik i flera länder och vann mer medaljer, dekorationer och utmärkelser än någon annan skådespelare i hans århundrade. Men på något sätt släpper detta 1900-talets stora under radarn. Han verkar vara för amerikansk för att göra den till brittisk eller europeisk teaterhistoria, och eftersom han nästan uteslutande utför sig i Europa tenderar han inte att visas i amerikanska. Aldridge reste för det mesta av sin karriär från plats till plats, på korta åtaganden som gjorde det svårt för honom att bygga ett rykte på någon plats. "Som luminary", skriver forskare Bernth Lindfors i introduktionen till Ira Aldridge: Den afrikanska Roscius, "Han var mer en komet än en fast stjärna - här idag, borta imorgon - och som en följd skiner han mindre ljust nu."

Gravering av Ira Aldridge som Mungo in Hänglåset, ca. 1850. New York Public Library / Public Domain

Förutom sin karriär av sällsynt prestation på scenen, använde Aldridge sin plattform och status för att bekämpa slaveri, även från över Atlanten. Traditionellt slutade Shakespeare-spelen med det som kallas "en jig", ett oskriptat "danssångspel" som kom efter historien själv. De kan parodiera berättelsen, eller bara agera en slags rå farce. Aldridge, å andra sidan, använde dessa stunder att tala ut. Först spelade han helt enkelt sin gitarr och sjöng, men när han var 25 år 1832 började han recitera poesi som han hade skrivit själv.

Jag riskerar mitt hela på din makt
Liv, son, ja, land också
För att befria mina bröder, slavarna slavar
Från att sjunka i grymma gravar.

Aldrids aktivism var inte begränsad till scenen. Under hela sin livstid donerade han också betydande summor pengar till abolitioniströrelsen och Negro State Conventions. Målgrupper och granskare noterade. En tysk översyn av ett lek nämner sitt engagemang i berättelsen om en familj med fem slavar som hade flykt från Baltimore till New York. "Med kraften i [Fugitive Slave Act] blev familjen fångad och skulle snart betala ett högt pris för sin önskan om frihet i frihetslandet." Familjemedlemmarna var utspridda över Förenta staterna och döttrarna " ödet var osäkert. Aldridge såg fallet i tidningarna och skickade omedelbart en stor summa pengar till ett New York-samhälle för att hjälpa dem. "Det här är sättet", skrev papperet, "där han använder sin inkomst."

Playbill från Ira Aldridges första utseende på Covent Gardens i rollen som Othello, 1833. Folger Digital Image Collection / CC BY-SA 4.0

Aldridge föddes fria i New York 1807 till en leprepreker och halmförsäljare, Daniel Aldridge, och hans fru, Lurona. Hans mamma dog när han var ung, och hans far hoppades att hans son kunde följa i hans professionella fotspår. Istället blev Aldridge förälskad i scenen - och med Shakespeare.

Vid den tiden var de svarta aktörerna begränsade till att utföra på African Grove Theatre, mellan Bleecker och Prince Streets på Lower Manhattan. Teatern var en av de tidigaste försöken att skapa en svart teater i New York, med en svart cast, besättning och (mestadels) publik, bestående av "fri och slav, medelklass och arbetarklass" lika. Det var också tydligen där Aldridge såg sin första Shakespeare-lek och gjorde senare sin start som skådespelare.

Skådespelare James Hewlett som Richard III i en 1921 African Grove Theatre-produktion. Allmängods

Men den afrikanska dalen kunde inte, eller inte, varas. Det finns inga register över det efter 1823, och minst en källa hävdar att det var "mystiskt bränt till marken" 1826. Aldridge verkar ha insett att han aldrig skulle uppnå sina drömmar som en skådespelare som en afrikansk amerikan i Amerika, och tog det första tillfället att lämna. "Det enda som krävdes för en seriös, bestämd och aspirerande ung negro skådespelare var att emigrera", skriv hans biografer Herbert Marshall och Mildred Stock (hans dotter). Så, vid 17 års ålder, accepterade han anställning på ett fartyg som ledde till England, aldrig att återvända.

Nästan så snart Aldridge gjorde det till Storbritannien, började han skilja sig. Under 18 månader av studier vid University of Glasgow vann han "flera premier" och en guldmedalje för excellens i latinska kompositioner. Trots att han snabbt hittade arbetet vid Londons Royal Coburg Theatre - spelade Oroonoko-ledningen i Surinamens uppror i 1825-London press var extremt fientlig mot honom och förutspådde att han aldrig skulle finna lönsam anställning på scenen eller ställde sig att en svart man inte borde vara där alls.

Aldridge började sedan turnera provinsiella brittiska städer. I sju år gick han från en stad till en annan-Manchester, Halifax, Edinburgh - spelade en mängd "svarta" roller, inklusive Oronooko, Othello och Mungo i Charles Dibdins Hänglåset. Publiken älskade honom, särskilt när han fick erfarenhet och förtroende. Med tiden kom pressen till slut också. Tillbaka i New York, 1853, The New York Times citerade ett wienerpappers granskning av hans othello: "... en framträdande konstnär som också uppskattar enkelhetens och sanningsenheten i hans prestation i allmänhet, som av den kraft som han märkte de mest våldsamma utbrott av passion." Aldridge har aldrig utfört sig i, eller återvände till New York efter att han lämnade.

Gravering av Ira Aldridge som Aaron i Titus Andronicus ("Är svart så basera en nyans?"), C. 1852 Bibliotek av kongressen

Snart hade Aldridge uttömt de traditionella "svarta" rollerna, men började spela traditionellt vita som en skicklig, mångsidig och väldigt populär skådespelare. (För dessa förväntades han ofta göra en peruk och vit smink.)

I dessa utmärkte han också. "När han spelade Iago i Moskva i Ryssland skrev" Präst och historiker George Freeman Bragg i 1914 "ett antal elever som hade bevittnat föreställningen unhitched hästarna från skådespelarens vagn, efter leken och slog honom i triumf till sina logi. I Sverige och Tyskland och England var hans namn ett hushållsord. "Aldridge spelade Shylock, Macbeth, Richard III, Lear och en mängd andra Shakespeare och non-Shakespeare-ledare.

Ira Aldridge i karaktär som Shylock, år okänt. Google Böcker / Public Domain

Även i mycket konstiga teatraliska sammanhang skenade Aldridge. I Tyskland spelade han till exempel Othello med en helt tysktalande cast-han ensam talade hans linjer på engelska. en Le Nord korrespondent som tittade på showen granskade det och han, rapturously. "För första gången hade vi sett en tragisk hjältesamtal och gå som vanliga dödliga, utan förklagelser och utan överdrivna gester. Vi glömde att vi var i en teater och följde dramat som om det hade varit en riktig transaktion. "Aldridges talang såg honom dekorerad av kungliga, och han till sist giftes med en Amanda von Brandt, en svensk grevinna som var hans andra fru. (Han hade inga barn med sin första fru, men minst sex med tre andra kvinnor, inklusive von Brandt.)

Aldridge dog den 7 augusti 1867, i Polen, två år efter att slaveriet avskaffades genom trettonde ändringen. Många av hans dödsrunor, tidningen Möjlighet noterade 1925, började med samma profetiska, men damning, observation. "... Han är den enda skådespelaren i färg som någonsin var känd, och förmodligen den enda förekomsten som någonsin kan uppstå."

En 1858 penna porträtt av Ira Aldridge, av ukrainska konstnären Taras Shevchenko. Allmängods

Idag firas Aldridge framgång, men på väldigt begränsade sätt jämfört med andra 1900-talets artister, som Sarah Bernhardt, Ellen Terry eller Colin Firth-lookalike Edwin Forrest. En av de röda sammetstolarna i Royal Shakespeare Theatre i Stratford-upon-Avon bär sitt namn, liksom en blå engelsk arvskiva i London. En plaque som nyligen presenterades i Coventry fira sin tid där, under vilken "han gav ett antal tal om onda slaveri", den BBC rapporter. "När han lämnade, gick folk som inspirerades av sina tal till länsgården och bad om avskaffandet."

I Royal Shakespeare Theatre har Ira Aldridge en plats som heter honom #blackhistory #aldridgestory pic.twitter.com/MSilf17KjE

- RSC (@ TheRSC) 7 oktober 2016

Aldridge verkar ha varit ett tidigt exempel på afrikansk-amerikansk utvandring - när enastående svartartister lämnade Förenta staterna för att utmärka sig någon annanstans. Racism fanns absolut i Europa, men det fanns ännu fler möjligheter till dem. Nästan exakt 100 år efter att Aldridge lämnade, gick underhållaren och aktivisten Josephine Baker till Paris för att göra sitt namn. Tjugo år senare gjorde författaren James Baldwin samma sak.

Josephine Baker dansar Charleston i Paris 1931. Public Domain

Kampen för erkännande av afroamerikanska aktörer fortsätter idag. Sedan Academy Awards startade 1929 har endast 6,4 procent av de verkande nomineringarna gått till icke-vita aktörer och få faktiska utmärkelser. Bara fyra svarta män och en svart kvinna har någonsin vunnit Bästa Skådespelare eller Skådespelerska. I Storbritannien har saker inte varit mycket bättre. British Film Institute forskning från 2017 fann att nästan 60 procent av filmerna som producerats där under de senaste 11 åren hade inga svarta aktörer i någon roll. Och flera svarta brittiska skådespelare, som David Oyelowo, Idris Elba, John Boyega och Chiwetel Ejiofor har funnit sin vanliga framgång i Hollywood.