Glidbanan släpades till 10 500 fot med ett kraftigt plan och släpptes sedan för att flyga tyst på egen hand. Utan en motor för att hjälpa dem att klättra, åberopade piloterna ett fenomen som kallas bergsvågor. Vindar som blåser över bergskedjor skapar vågor av luft på leewardsidan, vilka glidflygplan kan rida. Men dessa vågor är inte tillräckligt starka för att bära Perlan 2 till den världsrekordhöjden. I det här fallet måste laget vänta på något som kallas stratospheric polar night jet, som är starka vintervindar som fäller kall polär luft och bildar polära vorter. För detta flyg flög Perlan 2-teamet ut från flygplatsen i El Calafate, Argentina, där det är vinter och polarvortex i södra halvklotet ligger i närheten.
Soaring in historia! #AirbusPerlanMission II nådde rekord 52.172 fot den 3 september 2017. En vy från Perlans svanskamera 2. pic.twitter.com/pvuTAFzcFu
- Perlan Project (@PerlanProject) 5 september 2017
En serie polar nattstrålvågor tog Payne och Sandercock upp till rekordhöjden som slår det föregående märket på 50.722 fot som Perlan 1-glidflygplan tillbaka till år 2006. Och Perlan 2 är inte färdig-det är konstruerat för att gå jämnt högre, med en vingspets på 84 fot, vikten av en 1967 Volkswagen Beetle, och en cockpit som trycksätts med ett syre-rebreather-system för piloterna. Kolfiberglidbanan är utformad för att nå 90 000 fot, vilket skulle bryta rekordet för alla flygningar som flyger fram.
Det Airbus-sponsrade projektet handlar dock om mer än rekord. Det försöker flyga så högt att bättre förstå bergvågor, vilket kan påverka klimatmodeller och kommersiella flygningar som en dag kan flyga i sådana höjder. Förhållandena vid dessa höjder ligger också nära atmosfärsförhållandena på Mars, där luften är väldigt, mycket tunn och kall, så Perlan-glider-designen kan informera rymdskeppsslagarnas konstruktion på den röda planeten. Att ställa imponerande poster är bara en layover.