Vare sig dessa puns är ett exempel på Bards briljanta vitt eller en ytlig distraktion från den beror på vilken kritiker du pratar med. Samuel Johnson, författaren till den mest auktoritativa engelska ordlistan före OED, var definitivt i den senare gruppen. Punning "har någon ondskan kraft över Shakespeare sinnen", skrev Johnson i ett förord till en upplaga av Shakespeares samlade verk 1765.
Men du känner dig om Shakespeares puns, men en sak är klar: de flesta läsare (inklusive Samuel Johnson) har saknat många av dem. Engelska uttalandet har förändrats mycket sedan Shakespeare skrev sina lekar, med resultatet att många ord som var homofoner då inte längre låter på det sättet nu. Kan du till exempel se pungen i dessa linjer från Så tuktas en argbigga?
LADY: Jag hoppas att denna anledning står för min ursäkt.
BEGGAR: Jag står så att jag nästan inte kan ta mig så länge.
Nej? Det är förståeligt - nuvarande uttalande är på din väg. I elisabethanska tider skulle "ea" i "orsak" ha uttalats som "ai" i "höjning", vilket ger ett smutsigt skämt: tiggareen skämtar att han inte kan ta sig för att han har en boner (en "höjning ") att vara med på. (Stön.)
En 1632-upplaga av Shakespeares "Comedies, Histories and Tragedies". (Foto: Folger Shakespeare Library / CC BY-SA 4.0)
Det finns mer här än dick skämt. Shakespeares karriär ägde rum på svansänden av den språkliga kataklysm som kallas Great Vowel Shift, som förvandlade uttalet från de fem långa vokalerna i Middle English (fonetiskt / i: /, / e: /, / ɛː /, / a: /, / u: /, / o: /, / ɔː /) i de moderna engelska vokalerna vi är bekanta med idag. Till exempel, "bit" 1350 skulle ha uttalats som "beta", "kompis" som "träffas" och "ut" som "oot". (Detta är en del av det som gör Chaucer's 14th century Canterbury Tales så otillgänglig för den moderna läsaren.)
Även om Great Vowel Shift var i stor utsträckning färdig med 1600 eller så var vokaluttryck i Shakespeares tid fortfarande mycket i flux. Samuel Johnson skulle inte skriva sin omfattande engelska ordbok till 150 år senare. I elisabetisk London hade ord fortfarande ingen standard stavning, så de hade inte heller standarduttalanden. Dessutom hade en översvämning av invandrare från landsbygden tagit med sig egna idiosynkratiska regionala uttalanden.
I sin 2010 bok Shakespeare och Language, professor Jonathan Hope hävdade att elisabetaner inte skulle ha erkänt dessa regionalism som "accenter" - de var bara en del av den eklektiska hodgepodge som var det engelska språket vid den tiden. (Han påpekar exempelvis att Shakespeares scenvägriktningar endast kallar utländska accenter som franska och tyska, aldrig regionala engelska-som om de regionala engelska accenterna inte existerade.) Det innebar att artister på Globen kunde välja och välj vilka regionala uttalanden de kände fungerade bäst för en scen, blanda ibland och matcha dem i en enda mening.
The Globe Theatre. (Foto: Folger Shakespeare Library / CC BY-SA 4.0)
Till exempel, här är en smutsig ordspråk på kvinnlig fertilitet från Mycket väsen för ingenting. Det spelar av "bairn", ett lånat skotskt ord för "barn" som då hade kunnat uttalas som en homofon för "barn". (Det kan också hjälpa till att känna till "stall" som i "fast" upprätt, "är ännu en bonerreferens.)
BEATRICE: Ye Light alove med dina hälar, så om din man har stall nog, så ser du att han saknar lador.
Några andra smutsiga homofoner som du kanske har missat på grund av flytande Elizabethan vokaler, enligt Kökeritz i Shakespeares uttal: "Nacke" och "nick", en slang term för vagina; "Nåd" och "fett", vilket är ett bra par för att döma om kvinnliga dygder av feta kökspigor; och "pistol" och "pizzle" eller tjurens penis. Det är inte nödvändigtvis att alla dessa skulle alltid har uttalats som homofoner, bara i Shakespeares tid de skulle kunna uttalas på det sättet. För Bard var det vanligtvis nog.
Beatrice, från Mycket väsen för ingenting. (Foto: Wellcome Images, London / CC BY-SA 4.0)
Men allt väcker frågan: Varför lade Shakespeare sitt arbete med så många puns-mer, det visar sig, än vi visste - när puns är iboende typ av dumma?
Hopp gör ett intressant argument att det inte var bara homofoner som kom över annorlunda i elisabethanska tider - hela begreppet pungen var annorlunda också. Utan standardiserad stavning eller uttal var betydelsen av en given mening mycket mer tvetydig för en elisabetisk lyssnare än vad den är för oss idag. En ordspets var då mindre om ytligt ordspel och mer om att sortera ut nyanser i betydelsen "aktiva processer av disambiguation", i Hops ord. För Shakespeare hade puns verkade mer som deras sofistikerade kusiner, metaforen och liknelsen.
Så kanske Samuel Johnson hade fel att kasta aspar på den ödmjuka ordspetsen. Om du tycker om en elisabetan är ordspel inte en distraktion från nyanser av Shakespeares vers; det är en förbättring. En som gör hans lekar både smutsigare och mer sofistikerade än våra moderna sinnen kunde veta.