Historien om Stockholms poltergeistiska lokomotiv börjar 1965, enligt Christoffer Sandahl, regissören för Spårvägsmuseet, Svenska Spårvägsmuseet. Det året köpte Stockholms Metro åtta olackerade tågvagnar för att lägga till sin flotta. Det här aluminiumtåget, som kunde tillverkas billigare än de vanliga grönarna som redan körde på tunnelbanan, användes främst som ett test för att se hur det utfördes, tanken var att sådana tåg skulle kunna vara ett kostnadseffektivt alternativ för den expanderande urban transit system.
Silverpilen är väldigt riktig. (Foto: Maad Dogg 97 / Wikipedia)
Hundratals tåg i tunnelbanesystemet var målade ett lager grönt på 1960-talet, så när ett silvertåg kom upp på en linje fick det folk att prata. Redan innan det blev en spökhistoria, hade tåget fått smeknamnet Silverpilen (Silver Arrow) från lokalbefolkningen. Enligt Sandahl var tåget inte särskilt populärt bland stockholmarna, som brutit mot det råa utseendet. Men det var inte bara det glänsande silverytan som satte tåget ifrån varandra. Bilarna var av en något annorlunda design än de vanliga Stockholmstågstågen. Dörrarna öppnade på utsidan av tåget, vilket möjliggjorde ett något utökat interiör, och insidan var fri från de vanliga annonserna och dekorationerna. Till skillnad från de vanligtvis glänsande och rena metrotågarna var de flesta pendlare vana vid, silverinspirens insida var lite smutsigare, med märkena av borttagna graffiti och ser vanligtvis lite mer dystopian ut. All denna kontrast till de vanliga tågen kombinerat med Silverpilenes oförutsägbara sällsynthet - åtminstone ur pendlingssynpunkt, skapad bördig jord för en stadslegendis att växa upp omkring den.
Ett av de vanliga gröna tågen från 1970-talet. (Foto: Zaphod på Wikipedia)
Som Sandahl säger det är den grundläggande legenden att "om du kom ombord på Silver Arrow, blev du inte taggen till någon station. Du reste bara och reste och reste och gick aldrig ut. "Svenska etnolog och stadslärare, Bengt af Klintberg, som skrev om Silverpilen i sin 1986-bok, Råttan i pizzan (Råtta i Pizza), lägger till några av legendens varianter:
"Jag förstår bara efter midnatt. Det slutar bara en gång varje år. Passagerarna i tåget verkar vara levande döda, med uttryckslösa, lediga utseende. En mycket vanlig detalj är att en person som bara ville resa till nästa station var sittande i en vecka i Silverpilen. Många tjejer vågade inte komma in i tåg som de trodde skulle kunna vara Silverpilen. "
Oavsett vilken version av legenden man kan höra, spelar Silverpilen döm.
Vid 1970-talet var legenden om Silverpilen utbredd, välkänd och växande. Under början av decenniet expanderade tunnelbanesystemet, öppnade den nya blå linjen 1975. Som en del av denna expansion byggdes Kymlinge stationen för att betjäna ett område som slats ut för en ekonomisk ombyggnad. Emellertid materialiserades denna utveckling aldrig. Utan den förväntade efterfrågan på stationen öppnade den fullständigt färdiga strukturen aldrig för pendlare. Snart började den här spökstationen tillfalla stadens legender, som gissade ett lokalt ordsprog: "Bara de döda kommer av vid Kymlinge." Som Silverpilen var Kymlinge blank och oadmäld på insidan, utan annonser eller tecken, vilket gör det ser ganska spöklikt ut kontrast till de andra livliga stationerna längs tunnelbanan.
Det var inte länge innan Kymlinge och Silverpilens legender blev sammanflätade, och stationen blev känd som Silverpilenes hem, eller stationen där spökdåget lyfter upp de döda. Precis som Silverpilen var Kymlinge väldigt klart, men berättelser om det övernaturliga klamrade sig som en dimma.
Kymlinge station. (Foto: Holger.Ellgaard / Wikipedia)
Silverpilen fortsatte att användas i Stockholms tunnelbana fram till 1995 eller 1996, då den slutligen avvecklades och bilarna delades upp. Men legenden fortsatte. "Jag har jobbat på transportmuseet i 10 år, säger Sandahl," och det finns många som känner till [legenden]. Alla stockholmare vet vad Silverpilen är. "Som Klintberg uttrycker det har" [The Silverpilen-bilarna] tagits ur drift. Men ett spökstågs rykt har överlevt dem, du hör det fortfarande, särskilt bland ungdomar. "
Spöken i Silverpilen fortsätter i tunnelbanan, men det riktiga tåget har inte heller helt försvunnit. Enligt Sandahl lever ett par bilar runt om i landet. Hälften av en av tågen flyttade Stockholms polisakademi, där den användes som träningsinställning för att undervisa kadetter om hur man poliserar brott på tunnelbanan. (Förmodligen inte övernaturligt brott, annars skulle Silverpilen antagligen vara den officiella fienden nummer ett.) Den enda andra bilen som är känd att förbli ligger vid huvudkontoret för Hägglunds, det svenska företaget som byggt tåget. Sandahl säger att det var bevarat och någon gång var det en cafeteria installerad inuti.
Berättelserna om Silverpilen spårar fortfarande spåren i Stockholms Metro och Kymlinge står fortfarande tyst och mystisk. Men det finns fortfarande de som minns sanningen bakom legenderna. "Har jag sett Silverpilen? Visst. "Klintberg säger," Jag har suttit i metalltåg otaliga gånger. Men jag är ledsen att säga, inget konstigt hände någonsin. "